jeennifer

Ibland känns det så. Ibland känns det som att jag lever i min egen bubbla. Så långt bort från denna värld. Emmène-moi aussi loin que possible. Jag vill bort. Bort härifrån.

Nutid och dåtid. Jag vet att man ska leva i nuet. Inte i framtiden. Och inte i dåtiden. Jag har mycket att se fram emot. Men känns som att mycket även ligger bakom mig. Jag vill inte bli äldre. Ibland vill jag att tiden ska stå stilla. Helt stilla. Jag är rädd för förändring. Förändring är bra. Eller det sägs att det är bra. Men ibland vill man ha det som det brukar vara. Vill att allt ska vara normalt. Som vanligt. Gamla tider. På bilderna ser allting så lätt ut. Inga bekymmer. Inga problem.  Gamla tider är bra. Jag vill tillbaka till gamla tider. Varför har man inte en tidmaskin för? Som kan ta tillbaka en till dåtiden? Jag vill inte att tiden ska gå så här snabbt. Jag vill att allt ska vara som förr. Men så ska man ju inte tänka. Varför kan man inte vara nöjd med nuet för? Och inte längta efter annat. Det man längtar efter försvinner ju ändå lika snabbt som det kommer.

27 dagar till Paris. Jag längtar. Men jag vill inte längta. För längtan innebär ett slut. Ett slut av någonting bra. Underbart. Roligt. Spännande. Jag tycker om Paris. Och jag tycker om mitt resesällskap. Korvbröd och Banan.

Världens längsta kö. Säkert en halv kilometer. Minst. Gånger två. Längre än kön till hemlösboendet i The Pursuit of Happyness. Och den var lång. Det är en sorglig film. Jag skulle också vilja ha en sådan viljekraft. Han är stark. Det är när man känner att man inte orkar mer, man ska kämpa som mest. Så vill jag känna. Men som sagt. Världens längsta kö stod jag i igår. Smått komiskt lång.

En flykt från vardagen. Musik. Musik. Musik. Jag är musikberoende. Går inte att sluta prata om. Musiken gör mig levande. Bokstavligt talat. Musiken ger mig energi.